Förra veckan var kärleken förkyld, ont i halsen mm. Jag tröstade och sprang med piller och sprayer, the och whiskey och föreslog allt som skulle kunna tänkas lindra hans förfärliga tillstånd. Men ack, han mådde inte bra över huvudaget. Plutten, jag sa att det inte är lätt att vara klen när man är så stor som han är… Sakta sakta, dag för dag led han sig igenom sin förkylning och sa kärleksfullt att han hoppades att han inte smittat mig. Ha ha! ropte jag stolt! Denna kropp klarar väl några förkylningsbakterier…

Och det gjorde den. Fram tills för någon dag sedan. Då började jag bli lite snuvig och lite hängig. Jobbade gjorde jag ändå, men jag bestämde mig för att skippa gymmet på måndagen. Och tisdagen. Och onsdagen, men då var jag i vilket fall på konferens hela dagen så då hade jag ändå inte tid att springa på gymmet. I morse kom jag knappt upp ur sängen. När jag pratar låter jag som en gammal gubbe, näsan är som en spärrballong, jag har ont i halsen och öronen och feber. Mög. Denna kropp klarade inte alls av några förkylningsbakterier…

Tack och lov att jag kan jobba hemifrån. Eftersom jag (bokstavligt talat) var uppe med tupparna började jag jobba direkt. Det innebar att jag sparade in 10 minuter smink och påklädnad på mogonen, 35 minuters transport till jobb, 20 minuters fika med kollegorna samt 30 minuters lunch = 1 timme och 35 minuters effektivt arbete istället. Så jag är nu klar med dagens arbete!!! Hade jag suttit på kontoret hade jag nog fått stanna kvar till ca 17.30-tiden, men den som stört mig här hemma är egentligen bara kattungarna när de haft sina tokrusningar och att jag glömt dricka mitt te så det blivit kallt och jag därmed måste resa mig, gå ut i köket, hälla ut det kalla, gå in och sätta mig vid datorn igen och hälla upp nytt, varmt te.

Imorgon firar kärleken och jag årsdag och vi ska på spa på eftermiddagen. Då kommer jag att vara frisk igen.

Ikväll blir det pestolax med vildris till middag. Undrar om det kommer att smaka något?

Attjo, attjo attjo prosit!