Efter Knutsbalen i lördags blev jag förkyld. Igen! Inte snuvig eller lite hostig utan så totalt donnerförkyld som man bara kan bli. Feber, igenkorkad näsa, tvärstopp i halsen och, naturligtvis, eftersom jag har reumatism, ont i lederna. Så hej och hå vad jag känner mig kass. Intressant känsla eftersom jag egentligen alltid är frisk. Förutom reumatismen då, men den räknas inte. Den gör bara ont… ha ha

Men det är intressant med omgivningens reaktioner på min bonnaförkylning. Ah, stackare, lilla gumman, nej men oj, vad du nyser, borde du inte vila dig… etc.
Till vardags kan jag ibland inte gå pga värk i höfterna och fötterna utan får ta hjälp av kryckor, jag kan inte bära saker för mina fingrar och handleder är svullna, men då säger man inget för det är lite “känsligt”. Inte för mig, för det är fortfarande mina höfter, handleder, fingrar etc, de bara är inflammerade. Men det är ju något som inte syns. Jag ser ju fortfarande frisk ut. Mascaran på plats och piggt rufsig i håret och glad. Det funkar ju inte! Jag kan ju inte ha så ont och vara glad samtidigt! Eller?

Jodå, men det tar vi någon annan gång. Nu är det ju synd om mig, för jag är så förfärligt förkyld. Precis som halva Sveriges befolkning… Jag är tacksam att jag inte har vinterkräksjukan som tydligen andra halvan av Sveriges befolkning har…

Men, 2 förkylningar på 2 månader… sen lär jag vara frisk i flera år!

Jobbet kallar! Atcho, Atcho, Atcho Prosit!